Print

Tumregler - lång


Kort version

Detta kapitel är ett försök till sammanställning av de riktlinjer som i mer detaljerad form ges i de olika kapitlen i denna handbok.

Tanken är att man snabbt ska kunna se hur det egna förbandet står sig i förhållande till en slags "Best Practise". Detta kan vara speciellt viktigt om man har problem med sitt förband och behöver en första analys på en mer övergripande nivå.  

  1. Vid montering av höghållfasta förband skall skruven vara den vekaste komponenten, d v s om förbandet dras till brott är det skruven som skall gå av. Ingreppslängden skall därmed vara större än ca 1d (d= gängdiameter) för invändiga gängor i stål, ca 1,5d för gjutjärn (för vissa kvaliteter krävs längre ingrepp), ca 2d för aluminium och ca 3d för magnesium. För mer djupgående analys, se Kap. Ingreppslängd. Notera även att hållfasthetsklass och höjd på muttern måste väljas så att gängskjuvning undviks, t.ex. att klass 8 mutter väljs till klass 8.8-skruv.

  2. Förbandet bör dimensioneras så att hålplantrycket inte överstiger ingående komponenters hållfasthet, se Kap. Hålplantryck.

  3. För att undvika relativt stor sättning och uppglappning i dynamiskt höghållfasta förband bör klämlängden vara minst 1.5d. För vidare analys, se Kap. Klämlängdens betydelse.

  4. Alltför grova kontaktytor samt tjocka lackskikt, plast och gummi skall undvikas då de leder till stora sättningar och klämkraftsförluster, se Kap. Sättning.

  5. För att klara yttre last och undvika sättning i dynamiskt höghållfasta förband måste förbandet vara tillräckligt förspänt. Detta innebär att klämkraftmålvärdet vid montering bör ligga kring ca 55 % av skruvens nominella brottkraft, se Kap. Klämkraftens betydelse.

  6. För sträckgränsmonterade skruvar rekommenderas i första hand helgängade skruvar. Om skruv med stam används bör mer än 25 % av klämlängden vara gängad, dock minst 1d.

  7. För sträckgränsdragna förband trimmas monteringen (moment- och vinkelvärden) så att den permanenta skruvförlängningen blir mellan 0.02 mm och 0.26 mm, vilket motsvarar ca 0,2 % av klämlängden.

  8. Sträckgränsdragna förband monteras alltid med vinkel och/eller gradientstyrning, aldrig som momentstyrd montering till slutmoment. 

  9. Den resulterande monteringsfriktionen skall vid provning enligt ISO 16047, d v s i ett referensförband med motgående ytor i obehandlat stål, vara mellan 0.10 och 0.16, inklusive 3σ (3 sigma) spridning.

  10. På grund av risk för vätesprödhetsbrott, direkt (inom 48h) eller orsakat av korrosion, bör skruv i hållfasthetsklass 12.9 undvikas.

  11. För att minska risken att förbandet glider bör glidfriktionen mellan ihopskruvade delar vara minst 0.10. Detta gäller främst för lackerade förband.

    För glidfriktion i olika typer av mellanytor, se Kap. Glidfriktion.

  12. För att undvika skruvutmattning i dynamiskt höghållfasta förband skall de dimensioneras så att underlagets styvhet är minst tre gånger fästelementets (skruv + mutter) styvhet.

    Grundkravet är dock att spänningsamplituden som drabbar skruven ej får överstiga ca 50 MPa (gäller för stålskruv med rullad gänga). För vidare analys, se Kap. Utmattning.

  13. För att möjliggöra momentstyrd montering med god kvalitet i förband med gängformande skruv skall brottmomentet vara minst tre gånger gängformningsmomentet.

  14. Använd så långt som möjligt standardfästelement (ISO-geometri).

  15. Kom ihåg att göra förbanden lätta att montera. Sträva efter konstruktioner som kan automatmonteras.

  16. Använd inte vanlig stålskruv/mutter (klass 8.8, 10.9, 12.9) i förband varmare än ca 300 C.

Tillförlitligheten mot haveri är viktig och kan för ett höghållfast förband delas upp i undergrupper enligt nedan.

Figur 1. Tillförlitligheten mot haveri.

 

Uppdaterad 2020-01-02

Website administered by Jan Skogsmo, RISE IVF AB, Box 104, 431 22 Mölndal.
Tel. 010-228 46 98. E-mail jan.skogsmo@ri.se